Alpjärnsparv och brandkronad kungsfågel

Inspirerad av årets Alpjärnsparv och att det var 50 år sedan vi fångade Sveriges första har jag dammat av

ett gammalt kåseri om när vi fångade två nya arter för Sverige som skrevs för "Närkes Fåglar" 1997, därav inte helt aktuellt i alla stycken.

Ett par bilder ligger under 50-årsjubileum längre ned.

 

Tre på en dag ! ?

 

 

Strax före gryningen den 2 maj 1959 hoppade Ingemar Fryklund från Uppsala ned ur överslafen på Ottenby fågelstation. Idag ska vi ta tre nya arter för Sverige sa han, ja  naturligtvis sa jag och hängde på i morgongagget. Ingemar och jag utgjorde bemanningen på stationen. Att vara stationschef då (som jag var) innebar inte den prestigefyllda ställning som Janne (Jan Pettersson som var chef när artikeln skrevs) har idag utan man bytte bemanning ofta, 20/4-3/5 var min period alltså två veckor vilket var normalt på den tiden. Den övergripande ledningen innehades då av Ragge Edberg, dock ej på plats.

 

På den tiden bestod ”anstormningen” av fågelskådare av 5-10 entusiaster/dag. Det var då alltid så att man gick in på stationen och snackade en stund med de som jobbade där för tillfället.

Fyr-skådarna som i dag är i total minoritet var då i stor majoritet och tittade förundrat på oss underliga individer som (ofta skitiga och trasiga, man levde så billigt som möjligt för att kunna vara ute och skåda så länge som möjligt) höll på med sådana underligheter som att fånga fåglar, vilket var obegripligt i deras ögon. Idag har ju fågelskådningen i kraft av sin stora majoritet blivit det normala vid Ottenby och allmänt accepterat på ett helt annat sätt än det var då.

Frykis spädde på turisternas intryck av oss som kufer genom att sitta på trappan till stationen och röka i en emaljerad plåt-tratt. Han hade tappat pipan i toalettstolen på tåget ned till Kalmar.

 

Fyrvaktarbostäderna var då bebodda av fyrvaktarn m.fl. som jobbade där. Han hade en dotter som jag var tänd på men aldrig lyckades komma riktigt in på livet. Jag var betydligt bättre på fåglar än på fruntimmer på den tiden. Det finns de som påstår att det var tvärsom senare, om det är snällt eller elakt menat har jag inte lyckats klura ut!

 

Efter frukost och att det blivit tillräckligt ljust började vi driva i fällorna, men med bedrövligt dåligt resultat. Efter en stund tröttnade vi emedan det var nästan kemiskt rent på fågel och övergick till att läsa fågeltidskrifter.

Ett gäng fågelskådande frisksportare från Skövde kom in och frågade om de fick driva i fällorna. Vi sa att det var knappast någon ide då det inte fanns några fåglar, men driv ni om ni vill. Det blir väl alltid något.

Efter en stund kom de in med en kungsfågel i en påse. Då var ringarna för tunga så vi märkte inte kungsfåglar för de fick slagsida om man gjorde det. Släpp ut den igen sa Frykis, vi märker inte såna där. Molokna stod de kvar där och tyckte sig säkert missförstådda här i livet, här hade de fångat en fågel och vi ville inte ha den! Trots upprepade uppmaningar från vår sida stod de där med sin fågel varför jag tog påsen och plockade ut fågeln på väg in till labbet för att släppa ut den genom luckan i väggen.

 

Den här ser skum ut tyckte jag när jag fått upp den. Därför slog jag upp Europas fåglar som just kommit ut. Tidigare var det bara Rosenbergs bok som gällde. Det var inte så lätt att i fält bestämma t.ex. Brunsångare på den tiden utan den fina litteratur som finns nu och säkert passerade många rariteter obestämda då.

Ett enda ögonkast i boken bekräftade mina misstankar. I handen hade jag Sveriges första Brandkronade kungsfågel. Jag satte den i en bur och gick ut till de andra och meddelade den glada nyheten att de just fångat en ny art för Sverige. Frisksportarna rusade in i labbet och diverse glädjetjut och andra för stunden lämpliga läten hördes därinifrån.

Frykis satt lugnt kvar och kollade i en tidskrift.

 

Det gick en stund och vi visade in alla som kom till labbet för att beskåda rariteten.

Släpp ut den nu sa Frykis, det räcker nu, nej sa jag, vi behåller den en stund till, det kommer kanske fler som vill se den.

Efter ca: en timma när jag var i köket för att koka te (jag var också frisksportare då och drack alltså inte kaffe) hördes ett vrål från labbet. Det var Frykis som till sist hade gått in och upptäckt att det faktiskt var en Brandkronad. Han hade trott att vi bara skojade med folk. Några år tidigare hade han, för att bli först med brandkronad i Sverige, fångat tusentals med kungsfåglar vid Falsterbo, utan att lyckas.

Därför hade han så svårt att tro att vi faktiskt fångat den första.

Kryssandets anfader, kryssfarfar m.m. Stig Blad dök upp och fick se den innan vi släppte den märkt med en nedslipad ring.

Vilket flyt att dyka upp just då.

 

I skafferiet stod en flaska Grönstedts trestjärnig konjak, med nivåmärke och påskriften ”Får nyttjas endast då ny art för Sverige observerats vid Ottenby” De fem fågelskådande frisksportarna från Skövde, Frykis, Stig Blad och jag själv hällde högtidligt upp var sin kapsyl konjak och skålade för den brandkronade. Det var ett stort ögonblick för oss alla. Det är inte alla förunnat att få vara först med en ny Sverigeart.

 

Dagen förflöt som den börjat, dåligt med fågel. Uppe vid Lunden såg vi liten flug och en härfågel som hållit till där en tid. Vi hade den i nätet en gång, men den blåste ur innan jag hann fram trots nytt lundrekord på 60 m.

 

Kl:17.45 gick Frykis och jag ut för att öppna vadarfällorna för natten. Stig sa att ni får 50 kr om ni kommer in med en ny art för Sverige.

I sista vadarfällan satt en fågel som vi inte hade en aning om vad det var. Att det var en ny art för Sverige var helt klart. Försiktigare än vi var för att inte tappa den när vi tog ut den ur fällan går inte att vara. Vi stod båda på knä i tången och täckte alla tänkbara flyktvägar med händer ,armar och ben.

När vi kom in räckte jag fram påsen till Stig med orden ”du får 100 kr om du kan bestämma den utan bok. Det kunde han inte, så jag blev inte skyldig honom något. Däremot blev ju han skyldig oss 50 kr, som vi aldrig fått. Det är nu 37 år sedan (nu 50). Det blir en ansenlig summa, indexreglerad och med ränta på ränta,- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –   Varav min del härmed efterskänks.

(Den gode Stig satte in 100 kr på mitt postgiro direkt efter att artikeln hade publicerats i ”Närkes Fåglar” vilka jag genast returnerade med texten att skämt är skämt både då och nu!)

Skämt åsido, det visade sig vara Sveriges första alpjärnsparv. Det blev alltså ytterligare en kapsyl Grönstedts. Den här gången var det bara Stig, Frykis och jag, emedan Skövde-gänget dragit hemåt.

 

När de kom hem till Skövde berättade de naturligtvis för alla om den stora händelsen att de fångat en ny art för sverige och även om det högtidliga firandet med en kapsyl Grönstedts trestjärnig konjak.

Detta medförde att de blev uteslutna ur frisksportförbundet. Man avlägger nämligen ett frisksportlöfte när man går med, att man ska avstå från sprit och tobak samt att man ska utveckla sig både fysiskt och mentalt. Den totala brist på tolerans som styrelsen i Skövde frisksportförening visade tyder absolut inte på att de utvecklat sig mentalt, varför styrelsen också borde ha uteslutit sig själv.

Jag själv gick ur självmant några år senare just p.g.a. denna intolerans som var mycket utbredd inom frisksportförbundet.

 

Ragge Edberg ringdes upp angående den goda nyheten att vi tagit ytterligare en ny art för Sverige. Efter att han rådgjort med andra potentater avgjordes att vi skulle avliva järnsparven för att få den undersökt, obducerad och dissekerad m.m. Den visade sig ha förstorade testiklar (eller vad som motsvarar dessa hos fåglar) och var alltså i hormonell obalans, vilket förklarar varför den flög hit. Den hade med andra ord fått kåtslag och drog runt efter fruntimmer.

 

Detta klarläggande har fått mig att fundera över vad vi (artjägare) egentligen håller på med. Man drar land och rike runt och blir jättelycklig över att få se en översexuell kåtbock i fjäderskrud eller en desorienterad snedseglare som p.g.a. sin oförmåga att orientera hamnat här, eller andra abnorma typer.

För mig som f.d. landslagsorienterare borde ju deras brist på lokalsinne räcka som avtändare.

Till vårt försvar måste dock sägas att den oerhörda lycka vi alla kan känna över t.ex Blåstjärtarna vid Nakkajärvi uppväger allt, även om en del annat möjligen kan uppfattas som mer eller mindre perverst i belysning av vad som sagts ovan.

Blåstjärtarna har ju varit väntade ända sedan Rosenberg skrev efterlysningen i sin bok.

 

Nåväl. Nu hade vi tagit två nya och vi hade ju på morgonen sagt att vi skulle ta tre, så vid det här laget var vi övertygade att den tredje skulle dyka upp. Problemet var att nu var det mörkt ute. Vi patrullerade därför området nedanför fyren ända till kl:24.00, det kunde ju dimpa ned något som flög på fyren, dock utan resultat.

 

Så vilken var den tredje?

Ja se, det vet bara fyrvaktarns katt.

 

 

PS. Några sidor längre fram i min anteckningsbok:

13/5-59 Gulhämpling vid Sörbybacken, Örebro.

20/5-59 Blåkråka vid Karlslundsskogen, Örebro. Den var där också dagen före. Samtidigt rapporteras en blåkråka vid Täby, ca:2 mil SV om Örebro.

DS.

 

Hågkommet och skrivet av Artjägare med Club 300 – Sökarnr: 189.  (Hade jag när detta skrevs)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: